Enligt Hans Heggeman på SCB. Mest ökar skillnaden mellan dem som arbetar och de som inte arbetar dvs arbetslösa, studerande och pensionärer.
Jobbskatteavdraget har ökat klyftorna, säger han - allt enligt Dagens Nyheter fredag. Han menar att A-kassa, studiebidrag, pensioner och socialt försörjningsstöd inte hängt med i utvecklingen. Detta är uppenbart inte bra, då vi i Sverige normalt haft relativt lite inkomstspridning. Nu räknar han förvisso inte in t ex återbetalning av studielån, som kan vara nog så jobbigt för många. Dvs många med studieskulder behöver högre lön för att kunna återbetala studielånen.
Att ha ett arbete att gå till borde vara en mänsklig rättighet. Arbetslöshet är en förödande faktor för enskilda individer och inte minst för samhället. Varför skall det vara bättre att ha en jobbarelit med hyfsade löner och ett annat 2/3:e dels gäng, som får leva på allmosor? Är det inte bättre att alla har jobb men att stat och kommun då får ta ett större ekonomiskt ansvar? På kommunal nivå finns det ett stort tryck på bättre och fler tjänster inom skola och äldreomsorg. Varför föreslår någon att vi skall jobba till 69 när de yngre behöver jobben?
Enklaste sättet för staten att stimulera t ex kommuner och landsting är att öka dagens uppdrag på ca 75 miljarder kronor till kommunerna. Stödet skall ju vara till skola och annat men är rejält underfinansierat. Den dubbla summan borde vara mer relevant m h t de uppdrag som regering och riksdag har givit kommunerna.
Studielånesystemet borde reformeras med en betydligt mindre återbetalningsskyldighet. Då har man i alla fall kommit fram till någon slags grundrättvisa. Alla har ju inte rika föräldrar! Fokusera på en mer expansiv ekonomisk politik. Nu har vi nog sparat värst i hela Europa sedan 1993. Sätt igång och stimulera. Om vi får igång våra ekonomiska motorer och får ett samhälle i bättre balans, kommer även eventuella tveksamheter mot invandring, att minska. Det finns ingen som helst anledning att spara ihjäl sig. Detta har historiskt sett bara skapat elände.
Politiker och media med vissa undantag diskuterar knappast kärnfrågorna dvs förutsättningarna för framtidens välfärd. Så kan man naturligtvis inte ha det. Vi behöver fler politiker i riksdagen med förmåga att utveckla teknik och forskning samt industriell anpassning. Idag sysslar de flesta riksdagspersonerna huvudsakligen med sociala frågor, där vi redan har ett oerhört tillkrånglat regelverk.
I fredagens DN Ekonomi kan man läsa om olika öden i det framgångsrika Sverige. Det är sannerligen något att fundera på!
