Att kalla folk islamofoba är inte att bemöta det argument som man faktiskt betros med.
Josef Edebol
I samband med debatten kring Omar Mustafa och Socialdemokraterna dyker begreppet islamofobi upp i tid och otid. Det talas om att Mustafas inträde i partisyrelsen väckte ”starka islamofoba krafter”, exempelvis. En fråga är om Omar Mustafa verkligen är representativ för islam, så att motstånd mot honom eller hans åsikter verkligen uttrycker motstånd mot islam. Men vad jag vill diskutera här är vad som menas med begreppet islamofobi, för det missbrukas ofta idag.

Fobi är något man har för ting man uppfattar med sinnena, som en läskig spindel i badkaret eller höga höjder. Så snart en part i en debatt anklagar den andra för att vara fobisk, är det som att säga att motståndet inte är grundad i sakliga argument utan i känslor som är passivt triggade av ett föremål. Men det är inte så vi förhåller oss till religioner eller begrepp överhuvudtaget. Det är ett billigt retoriskt knep som sänker hela diskussionen om religion och religiösa föreställningar i Sverige.
Det är typiskt att begreppet islamofobi används just idag, just här. I den moderna protestantiska traditionen, i synnerhet i Sverige sedan 50-talets religionskritik, har religionen fått fly bort från sfären av förnuft och tanke och in till känslans område. Man har tänkt sig, när det har varit som sämst, att religiöst språk är ett separat språk som existerat parallellt med vårat vanliga. Religiöst språk blev något man förhåller sig till med känslor, något man kanske rentav kan ha ”fobi” för, emedan man förhåller sig till vanligt språk med tankar och argument. Dels kan det ha bottnat i en missförståelse kring vad det innebär att exempelvis Bibeln är gudomligt inspirerad, ett annat motiv var att man ville undslippa religionskritikernas attacker.
Att säga att det religiösa språket är alldeles särskilt och har speciella villkor är ett sätt för den late att göra sig oåtkomlig för sakliga frågor och argument. Det är också så många verkar använda begrepp som ”islamofobi” idag.
Men det är inte att ta religionen och dess anspråk på allvar. Och i synnerhet för religiösa personer, som jag för övrigt själv är, är det viktigt att inte peka ut den andre som fobisk så snart han eller hon inte gillar den egna religiösa positionen. Snarare kan konflikter mellan ”politik” och ”religion” visa något positivt, nämligen att de båda är jämförbara som inlägg i en enda samhällsdiskussion. Det visar att man tar religionen och dess anspråk på allvar. En proposition i ”religiös etik” föds inte till ett språkligt ghetto, skilt från vårt språk i övrigt, utan är fullt jämförbar med propositioner i ”politisk etik”, därför att religioner vill förklara och förändra samma verklighet som politiken vill förklara och förändra. Förvisso tänker sig religiösa att deras urkunder är gudomlig uppenbarelse, men idén är fortfarande att uppenbarelsen är till vårt språk och kultur och inte till ett separat religiöst alien-liv. Något sådant finns inte.
Om det skulle visa sig att en individs religiösa åskådning är kompatibel med ett partis politiska vision är det jackpot utifrån partiets perspektiv sett, för religiös övertygelse är en drifkraft till starkt personligt engagemang av alla slag. Det vill religiösa ofta påpeka, och vi har rätt. Men gillar man den delen måste man också se och acceptera det omvända; religiösa övertygelser kan också vara en drivkraft i en riktning som är motsatt ett partis politiska vision, eller samhällets värderingar i allmänhet. Att påpeka det, när det är tydligt, har inte det minsta med fobi att göra.
Motståndet mot Omar Mustafa är inte fobiskt, utan ett förnuftsresonemang. Det har gått ungefär såhär; om Omar Mustafa som ordförande i det islamiska förbundet faciliterar religiösa uppfattningar i stil med att ”homosexualitet är ont”, kan han inte samtidigt representera den politiska uppfattningen att ”homosexualitet är gott”, framför allt inte i en partistyrelse. Somliga muslimer har, med rätta, tror jag, sett att det här argumentet också kan gälla för dem. Det rimliga att göra då, är att bemöta det.
Att kalla folk islamofoba är inte att bemöta det argument som man faktiskt betros med, utan det är att resignera inför det och visa sig vara oförmögen att svara, i bästa fall.
Islamofobi är, om ordet alls måste användas, fördomar som gör att man inte kan eller vill förstå muslimska uppfattningar i allmänhet eller i en individ. Men när man väl har förstått uppfattningar, muslimska eller vilka som helst, står det var och en fritt att diskutera dem, avvisa eller anta dem – det är inte fobiskt utan ett tecken på att man överhuvudtaget förstår poängen med att någon yttrade dem i första hand.
JOSEF EDEBOL
Citerat från den utmärkta och fortfarande storliberala tidningen Svenska Dagbladet. Vi publicerar detta med anledning av att själva blivit åsatta epitetet islamofob av en vänsterextrem journalist med antisemitiska ambitioner, efter att ha citerat svenska Wikipedia på denna blogg. 
Journalisten menade att Wikipedia hade fel. Jag har dock inte kunnat se på Wikipedia Diskussion, att hon sökt ändra i texten. Så det var nog bara ett gement svepskäl för att satisfiera hennes egna åsikter. För övrigt så hänvisar svenska språkrådets hemsida ofta till Wikipedia!
Sedan kan man ju likväl fråga sig om man nu råkar citera olika vänsterorgans negativismer om judar. Blir man då med automatik anti-semit? Kan det inte vara tvärtom!