Bomber och raketer!

Dagens toppnyhet, att en våldsam explosion inträffat i en fabrik för gödningsmedel i Texas, blir en signal till att fundera lite kring kemiska ting och bomber i största allmänhet. Bombmannen i Oslo Anders Behring Breivik eller Stockholmsbombaren Taimour Abdulwahab, använde bägge sk gödselbomber. Dvs bomber tillverkade av handelsgödsel ammoniumnitrat och 5% dieselolja, ANFO. Något som varje bonde med självaktning skulle kunna göra.

Svårigheten med detta medel är att få det att explodera på ett kontrollerat vis. Härtill finns det olika kemiska medel typ TATP, TCAP, HMTD, Tetryl, DDNP och allt vad de heter att utnyttja. Dessa medel ersätter således tändhatten vid normal sprängning t ex med dynamit. Breivik använde det avancerade DDNP medan Abdulwahabs mer eller mindre misslyckande berodde på dålig initialladdning.

När man var ung på 50-talet så där en 12-13 år var vi några som var intresserade av att skjuta raketer. Vi lyckades faktiskt riktigt bra och när man nu läser lite kring bomber och raketer, så inser man att vi faktiskt var ganska avancerade redan mot slutet av 50-talet. Vi använde oss av mässingsrör från dåtidens alla globlampor, som hängde i mässingsrör från taket. Noggranna genomgångar av källarutrymmen och andra ställen gjordes för anskaffning av denna viktiga vara. Ibland märktes dock ett visst motstånd från oförstående äldre familjemedlemmar.

Bränslet utgjordes av zink och svavel i en proportion av 4:1 och kallas för zinkit. Medlet används än idag för raketer och nödraketer i rymden. Det brann häftigt - ja smällde som ett kanonskott och raketerna gick högt! Svårigheten med detta bränsle var att få det att smälla av precis som i ovanstående exempel. Vi kom då på att få zinkiten att explodera genom att ladda nedre delen av raketen med svartkrut. 

Det krut vi gjorde bestod av 75% kaliumnitrat (salpeter), 15% kolpulver och 10% svavel. Vi blandade även i lite kaliumpermanganat, som gjorde krutet extra kraftigt. Svarkrutet testades intialt på våran balkong med en Märklin-transformator, som tändkälla och en tillverkad glödtråd. Svartkrutsblandningen brann av i ett moln likt en fjärran atombomb.

Det oftast jobbigaste med hela projektet var att cykla de 4 milen fram och tillbaka från Blackeberg till Stockholms centrum för att inhandla nödvändiga ingredienser. På den tiden syntes det ej heller vara något problem med anskaffningen oavsett ålder och syfte.

Vi sköt högt och Bromma-radarn registrerade säkert vår verksamhet mången gång. Höjderna fick vi fram med två vinkelmätare, vars värden vi sedan överlät till en äldre kamrat, som kunde hantera trigonometriska ekvationer. Jag vågar väl inte avslöja höjderna - men högt var det och förmodligen inte helt riskfritt! 

Vi tre entusiaster är numera pensionerade. En blev framgångsrik VD för eget databolag, en blev professor vid Handelshögskolan och en således bland annat en blogg-skribent. Det här är väl något man inte direkt försöker lära sina barn eller barnbarn. Men numera finns allt tillrättalagt på Internet till både nytta och onytta!