Wagner införde en egen dimension i opera eller musikdramer, som han själv valde att kalla dem. Han hatade Puccini och de romantiska italienska kompositörerna. Han införde nya dimensioner i musikens tonarter.
Wagner levde ett märkligt liv både på barrikaderna och i antisemitismens djupa hålor. I tysk TV berättas utan omsvep om hans fördomar mot judiska musiker och hans förkärlek för Gobineaus rasteorier, som gick ut på att den arisk/germanska rasen var överlägsen alla andra raser. Man berättar vidare hur Adolf Hitler, som var en stor beundrare av Wagner, älskade att besöka Wagners ättlingar i Bayreuth vid de årliga festspelen.
Själva har vi inte insett Wagners storhet i något avseende. Däremot är vi synnerligen förtjusta i Luccas store son Giacomo Puccinis operor. Senast var det Tosca på Stockholms opera. Att få ta del av Luciano Pavarottis svenska avskedsföreställning och tolkning av Puccini på Stockholms stadion en varm sommarkväll 1999, sitter i ryggmärgen.
Wagner föddes i en tid då främlingsfientligheten redan var stor i Europa. I Sverige hade judar just kunnat få bosätta sig i vissa städer, enligt beslut av Gustav III. Men i Stockholm pågick omfattande judeförföljelser så sent som 1815. Nu kan ju knappast Wagner lastas för sitt bruna favoritskap; det vore en anakronism. Men främlingsfientliga idéer har funnits i alla tider och i synnerhet bland extremhögerns mörkermän. Tyvärr synes främlingskap och rasism ånyo sammansluta sig - "Die Reihen fest geschlossen" - i framför allt vänster och kvasiliberala kretsar.
Men som sagt Wagner består och kommer säkert att avnjutas om ytterligare 200 år. En introduktion av Wagner kan man få i kvällens TV2 kl 20:00 med slapsticket Miss Very Wagner, som handlar om Wagners hjältinnor. Det går bra att även läsa Fride Janssons betraktelse på SN Kultur eller Horace Engdahl på DN Kultur häromdagen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar