Man säges således att sjukvårdens kris beror på att vi blir äldre och äldre. Låt oss då titta på fakta från SCB. Den visar att livslängden maximalt ökar med 0,1 år för varje år som går. Istället för X*82 vårdår får vi istället X*82,1 vårdår. Detta ger en ökning av antalet vårdår med 0,1 procent per år. Dvs en i praktiken ganska betydelselös faktor.
Finns det strukturella och organisatoriska problem? Säkert; men en viktig faktor förutom demografiska förändringar i de mer vårdintensiva ålderspannen är befolkningsökningen i länet, som enligt Eskilstuna-kuriren uppgått till 6 procent de senaste 10 åren. Dvs det faktum, att befolkningen ökar med avrundat 0,6 procent varje år, har förmodligen den enskilt största påverkan på sjukvården i länet. Det innebär att sjukvården måste byggas ut i motsvarande takt - inte reduceras på antalet vårdavdelningar och sängplatser för att fler personer skall erhålla samma kvalitet..
Detta kostar givetvis pengar. I nuvarande lågkonjunktur blir skatteintäkterna lägre. Det innebär således underfinansiering av sjukvården. Detta förstärks väsentligt av att inflyttningen till stor del handlar om flyktingar, som i genomsnitt, enligt Dagens Nyheter, behöver 8 år för att skaffa sig en inkomst och betala skatt. Hela sjukvården blir med dessa faktorer underfinansierad. Underfinansiering nämns inte med ett enda ord av Kullgren och Bjur.
Vad gör man då åt detta? Ja arbetslöshet måste givetvis bekämpas och i viss mån har kompensation skett för detta genom att landstinget höjt skatten. Men den pregnanta frågan är varför enbart vanliga gemena skattebetalare, skall vara de, som måste stå för denna underfinansiering visavi flyktingmottagning. All flyktingpolitik borde vara en gemensam och solidarisk angelägenhet för hela svenska folket och samhället.
Nu kommer de som lever på kapitalinkomster (det är många ganska välbärgade personer som gör så), företag eller finansiella organisationer inte att tillhöra denna solidaritet. Alla som enbart betalar moms eller andra typer av statsskatter slipper även undan.
Samma brist på solidaritet uppvisas ju även för kommunerna, som enbart kompenseras de två första åren av staten för sin flyktingmottagning, trots att man ha stora kostnader fortsättningsvis för skola och social omsorg. Flyktingmottagningen är ju dessutom kostnadsmässigt ganska ojämnt fördelad över landet av olika skäl.
Staten bör således vara den som bekostar all flyktingverksamhet inklusive landstingets kostnader. Det skulle vara den ultimata solidariska lösningen. Då kanske man inte behöver föra någon ni och vi-debatten om resp kommuns kostnader för flyktingmottagningen. Staten skulle ju ganska enkelt kunna kompensera sig genom att öka sina intäkter via olika typer av statsskatter.
Fru Kullgren och herr Bjur borde sakligt kvantifiera sina påståenden om sjukvårdens kris. Sjuvårdens kris eller "utmaning", som debattörerna väljer att kalla den i Sörmland, handlar nog mer om sämre effektivitet i kombination med demografisk utveckling samt till stor del av ovan redovisade underfinansiering.
Efter att ha läst Socialstyrelsens nya rapport om Vårdtider och kömiljarden, inses att Sörmland befinner sig i bottenträsket tillsammans med Dalarna och Uppland! Hur vore det om man fokuserade på detta faktum istället för andra vårdfinesser?
Dessutom tillhör Sörmland ett av få län, som inte vill besvara Socialstyrelsens frågor kring väntetider i akutsjukvården.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar