torsdag, oktober 15, 2015

Det är oredan som kränker!

Av Isak Skogstad Lärarförbundet i axess.se/magasin

Ordningsproblemen i den svenska skolan är förödande. Lärare måste få det stöd och mandat som krävs för att bestämma i klassrummen.


Det var med nervösa steg som eleven stapplade in i personalrummet för att få byta några ord med engelskläraren. Efter att de hade bytt några ord med varandra i en avskild del av samma rum frågade jag försiktigt vad som hade inträffat. Jag var ju faktiskt här för att lära mig. Läraren berättade att eleven i årskurs åtta ville be om ursäkt för att ha svurit i korridoren. Ingen lärare hade hört det men eleven var väl medveten om att på den här skolan accepterades inga glåpord. Jag satt som förstummad. Varför ser det inte ut såhär i Sverige?


Under våren fick jag, som en del av min lärarutbildning, möjligheten att tillbringa en av vårterminens två praktikperioder på en privatskola i USA, närmare bestämt i bibelbältets östra del: det republikanska fästet North Carolina. Några veckor tidigare hade jag genomfört del ett av praktikperioderna på en, med svenska mått mätt, eftersökt och attraktiv gymnasieskola i en mellanstor stad i Sverige. Det var en helt annan verklighet på flera plan.


Vid ett tillfälle studerade jag hur min handledare undervisade en klass i årskurs två. Ämnet var religionskunskap och på schemat stod en introduktion till judendomens historia. Efter att flertalet försenade elever släntrat in genom den öppna klassrumsdörren efter utsatt lektionstid började undervisningen. Någon konsekvens för sen ankomst fanns inte. När väl lektionen inleddes dröjde det inte särskilt länge innan en av eleverna i ren ilska skriker ut hur Netanyahu är vår tids Hitler. Den erfarne läraren försöker bemöta eleven på både ett professionellt och pedagogiskt vis, men förgäves. Glåporden fortsatte att hagla och till slut fanns inget annat alternativ än att förklara lektionen avslutad.


Skolverket genomför regelbundet undersökningar som visar att andelen gymnasieelever som upplever sig störda av andra elever på nästan alla lektioner har ökat närmast trefaldigt enbart mellan 2006 och 2012. I den senaste undersökningen uppger var tredje högstadie- och gymnasieelev att de blir störda av sina klasskamrater på lektionerna. Lärarna instämmer i problembeskrivningen. Enligt den senaste Pisaundersökningen uppger 34 procent av lärarna att det förekommer mycket störande ljud under lektionstid. I skottlinjen står eleverna som tappar koncentrationen under det ständiga stöket. Det är förödande för deras kunskapsresultat och för lärarnas arbetstrivsel.


Sverige sticker ut markant i internationella jämförelser med en högre grad av ogiltig frånvaro, sena ankomster och förekomst av hot och glåpord hos eleverna. Föga förvånande drabbar detta även lärarnas arbetstrivsel, det finns ingen vinnare i ett klassrum som präglas av disciplinproblem. Det är alltså inte särskilt förvånande att knappt hälften av lärarna uppger att de hade valt yrket på nytt om de fick chansen. Inte något annat av de 34 länder som deltog i Talis-studien kunde uppvisa en lärarkår som var såpass missnöjd med sitt yrkesval som Sverige.


Trots det allvarliga läget tycks många politiker och skoldebattörer anse att ordningsproblematiken är en naturlig följd av den individualiserade samhällskultur som växt fram. Bildningsidealet och den gemensamma kunskapsinlärningen ska ha fått ge vika för elevernas egna behov av självförverkligande. Men att en särskild form av kultur skulle förklara varför svenska elever skyller sina dåliga resultat på lärare eller otur avfärdas helt av OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher. Det handlar istället om att bygga framgångsrika utbildningssystem där lärare har höga krav och förväntningar på eleverna.


Enligt Skolverket har segregering, decentralisering, differentiering och individualisering påverkat resultaten i svensk skola negativt sedan 1990-talet. Den förödande kommunaliseringen lade över ansvaret för skolan på kommuner utan beredskap eller kompetens att förvalta det stora förtroendet att vara huvudman för skolan. Sverige gick från att ha haft ett av västvärldens mest centraliserade skolsystem till ett av de mest avreglerade när friskolereformen infördes kort efter kommunaliseringen år 1992. Den akademiska lärarkåren fick en kommunal arbetsgivare som sakta med säkert urholkade yrkets autonomi och eleverna blev till kunder vars behov skulle ombesörjas av skolmarknaden.


Emil Bertilsson drar i sin doktorsavhandling Skollärare. Rekrytering till utbildning och yrke 1977–2008 slutsatsen att tilltron till lärarna som yrkesgrupp alltmer kommit att ifrågasättas. Det är självfallet svårt för en lärarkår vars yrkesstolthet urholkats av destruktiva skolreformer att erhålla den auktoritet som krävs för att styra i klassrummet. Samhällets värdering (eller snarare bristen på) av lärarna upphör nämligen inte vid dörren till klassrummet.


När dåvarande utbildningsminister Jan Björklund tillkännagav att en utredning om ordning och reda i skolan skulle genomföras av Metta Fjelkner, före detta ordförande för Lärarnas riksförbund, i efterdyningarna av den senaste Pisarapporten avfärdades den genast som en kepsutredning av den nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin. När den politiska hetluften mojnat efter en turbulent höst hände dock något: I april i år berättade Fridolin att han ville titta vidare på de förslag som utredaren Fjelkner presenterade strax före valet.


Skollagens 6 kap. 15 § reglerar bevisbördan när elever anser sig ha utsatts för kränkande behandling. Om en elev anser sig ha kränkts är det skolans huvudman som ska visa att det inte har förekommit. Lagstiftaren har gett eleverna en mycket stark position. Lärare som Fjelkners arbetsgrupp talat med berättar att de drar sig för att ta till disciplinära åtgärder, som exempelvis att omhänderta störande föremål, av den enkla anledningen att de riskerar bli anklagade för att ha kränkt elever. Enligt en undersökning från Skolvärlden har mer än var tredje lärare hotats av en elev eller förälder med en anmälan till Skolinspektionen. De senaste fem åren har antalet gymnasielärare som sjukskriver sig på grund av psykiska diagnoser ökat med 87 procent.


I Sverige har jag stött på både politiker och rektorer som hävdar att ordning och reda hämmar elevernas kreativa sida. Även om skolan jag besökte i North Carolina genomgående arbetade med en nolltolerans mot både sena ankomster och störande användning av telefoner på lektionstid såg jag aldrig några hämmade elever. De deltog aktivt på lektionerna, många idrottade efter skoldagens slut och konstutställningarna på skolområdet lockade hundratals besökare.


I den del av Pisarapporten som undersöker digital problemlösningsförmåga hamnar Sverige under OECD-genomsnittet. I topp hittar vi de auktoritativa asiatiska kunskapsnationerna. Det kanske dock bara är en tidsfråga innan de vallfärdar hit och undersöker det konstnärliga kreativa kaos som präglar svenska klassrum. För det som är framgångsrikt med svenska mått mätt kan väl aldrig en internationell kunskapsjämförelse mäta? Vad gedigna studier däremot kan mäta är kunskaper. Enligt OECD:s beräkningar skulle elevernas resultat i matematikdelen ha ökat med nästan 40 poäng om de slutat att skolka. Detta efter att andra faktorer som påverkar resultaten vägts in.


Ordning och reda i klassrummet är inget självändamål. Jag blev inte en bättre lärare av att mina amerikanska elever titulerade mig mr Skogstad och inte svenskans elevmotsvarighet öh, du. Men det sänder en tydlig signal. Det är jag, i egenskap av lärare, som leder arbetet. Lärare måste få det mandat och stöd som krävs för att bestämma i klassrummen. Det är mitt uppdrag att upprätthålla den arbetsro som krävs för att alla elever, inte bara de högljudda som tar plats, ska få möjlighet att ta till sig den undervisning som skollagen ger dem rätt till. Den egentliga kränkningen är ett klassrum som präglas av brist på både ordning och arbetsro.


Isak Skogstad är ordförande för Lärarnas riksförbunds studerandeförening

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar