fredag, maj 29, 2015

Värna våra veteraner – inte terroristerna

Frågor som rör vårt lands soldater och veteraner förväntas Försvarsmakten lösa, men när det gäller våldsbejakande extremister är det helt plötsligt hela samhällets ansvar, skriver försvarsdebattörerna David Bergman, Carl Bergqvist och Callis Amid i dagens Svenska.

I dag är det Veterandagen. Sedan ett antal år genomförs årligen en högtidlig ceremoni vid Veteranminnesmärket och FN-monumentet vid Sjöhistoriska museet på Djurgården. För oss veteraner är det ett viktigt tillfälle att uppmärksamma de kollegor som utmärkt sig genom tapperhet och hedra de som skadats. Det är även ett sätt att minnas de goda vänner och kollegor som betalat det högsta priset i fredens tjänst och inte längre finns med oss. Det är en tidpunkt som medger åminnelse av de svenskar som gjort det yttersta offret för att verkställa den säkerhetspolitik som beslutats av regering och riksdag, men även alla de andra svenskar som genom åren gjort stora uppoffringar i landets tjänst.

Trots att Veterandagen sedan 2011 har statsceremoniell status har det politiska intresset för veteranfrågan, med undantag för enskilda eldsjälar, varit fortsatt svalt. Veteraner som skadats och traumatiserats upplever fortfarande problem med att få hjälp, men ofta också en oförståelse för vad de varit med om bland allmänheten och den civila sjukvården. Att allt fler ideella organisationer utökat sin verksamhet för veteranstöd visar att behovet växer och att mer behöver göras. När det gäller ansvaret för de afghanska tolkar som lever under dödshot för att de arbetat med svensk trupp har hanteringen varit ännu sämre. Här har ursäkterna för varför tolkarnas rätt till prövning inte säkerställts staplats på varandra och såväl myndigheter som ministrar har varit snabba med att påpeka att tolkfrågan varit någon annans problem. Den samlade hanteringen har även kritiserats för att vara rättsosäker och sedermera JO-anmälts.

Parallellt har debatten om återvändande jihadister och fundamentalister med anknytning till IS eller andra terroristgrupperingar gått het. Både Örebro kommun och Stockholms stad har lagt förslag på planer för att hjälpa individer som varit del av en våldsbejakande extremistisk gruppering. Även Mona Sahlin har i sin roll som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism uttryckt att fler kommuner behöver ”vakna” och skaffa strategier för att hantera hemvändande terrorister. De inkluderande strategierna med jobb, bostad och psykosocialt stöd för att bearbeta traumatiska minnen har sagts syfta till att underlätta individernas återanpassning – något som antytts vara hela samhällets ansvar. Andra har vidare varnat för risken att stigmatisera de återvändande terroristerna som social grupp.


”Strategierna” har ett välmenande syfte men är naiva och ofullständiga. Grupper som begår våldshandlingar mot oskyldiga civila ska stigmatiseras, att begå terrordåd skall vara associerat med skuld och skam. Väldigt få har talat om lagföring och ingenstans beaktas individernas aktiva val och personliga ansvar eller risken för att de skall begå fortsatta våldsdåd efter återkomsten till Sverige. Alla strategier som inte kraftigt fördömer och bestraffar våldsdåd för terroristorganisationer är ofullständiga och riskerar att bli direkt kontraproduktiva. Inkluderande åtgärder med fokus på integrering är nödvändiga men måste vara en del i en repressiv strategi.
Det mest anmärkningsvärda ligger dock i den politiska prioriteringen och vad denna kommunicerar: När det gäller frågor som rör vårt eget lands soldater och veteraner så är de Försvarsmaktens problem, men när det gäller våldsbejakande extremister som begått våldsdåd för terroristorganisationer är de helt plötsligt hela samhällets ansvar.
Fler än 100 000 svenskar har under svensk flagg deltagit i fredsbevarande insatser som beslutats av vår regering och riksdag. Det är individer som åsidosatt sin egen bekvämlighet för att göra en aktiv insats för freden. Huvuddelen går vidare i livet, stärkta av sina unika kunskaper och erfarenheter. Men militära insatser är farliga och kan medföra svårläkta sår, såväl synliga som osynliga. Om Sverige verkligen skall göra anspråk på att vara en ”humanitär stormakt” måste vi först visa det genom att tydligare värna vårt eget lands soldater.
David Bergman
kapten i armén, doktorand i psykologi och författare
Carl Bergqvist
major i flygvapnet, innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms
Callis Amid
Afghanistanveteran, konsult inom systemanalys

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar