Brev till polischef Dan Eliasson
Hej!
Jag heter Nils Löfgren och tillhör den kategori som skämtsamma men bekymrade personer i andra delar av rättsväsendet kallar rödlistad art, nämligen polis. Jag har jobbat som polis sedan tidigt nittiotal och har hunnit se en hel del förändringar och reformer. Från politiskt håll har man under dessa decennier alltid upprepat att man aldrig satsat så mycket på polisen som nu, vi har aldrig varit så många osv. Jag har under åren, långt före din tid, fått erfara polisorganisationens gradvisa urholkning och förfall. Jag ser grundtanken i den nya reformen, en myndighet etc, som en naturlig utveckling åt rätt håll.
Genomförandet, eller bristen på genomförande, är dock mer än vad en människa kan bära. Du skrev en artikel som bl.a. innehöll din egen återhämtning och förhoppning om allas vår återhämtning under semestern. Jo tack, även min semester har varit skaplig. Jag var sliten innan semestern, hade som mål att ta mig fram till semester utan att klappa ihop. Efter att ha jobbat några veckor kan jag konstatera att inspirationen är borta.
Jag upplever en organisation i fritt fall. Alla fungerande grupper har slagits sönder till ruiner, inget nytt har byggts upp. Jag fick se en organisationsskiss med väldigt många rutor. Nedbrutet på lokal nivå kan jag konstatera att varje ruta i praktiken bara innehåller ett fåtal personer, ibland är de tomma. Jag kunde inte placera mig själv någonstans på skissen. Jag ser en karta som inte stämmer med verkligheten, kostymen är för stor och folk går under på vägen.
Jag är brottsutredare. Under våren fick jag i min ärendeförteckning bl à ett dråpförsök från 2014 och en våldtäkt där offret befann sig i en försvarslös situation. Pga annan grövre brottslighet har jag inte getts möjlighet att utföra några åtgärder i dessa ärenden. Följden är att en representant för den misstänkte i det förstnämnda våldsbrottet åtskilliga gånger undrat hur det går eftersom den misstänkte vill gå vidare i sitt liv.
Det andra ärendet, våldtäkten, var en månad gammal när jag fick den. Ingen åtgärd hade vidtagits. Jag fick aldrig möjlighet att ta en initial kontakt med målsäganden och har inte hunnit förbereda mig för ett målsägandeförhör. Min arbetsledare kommer att lägga ärendet på någon annan när denne finns till. Nu har det gått ytterligare ett halvår.Jag är inte ensam, så här är det för de flesta av mina kollegor. Jag vill göra ett bra jobb men ges inte den möjligheten. Nämnda exempel får mig som människa att må dåligt. Det är inte cykelstölder och snatterier jag ojar mig över.
Detta är inte en tillfällig svacka. Det är katastrof. Rättssamhället har fullständigt havererat. Den som har störst våldskapital är den som styr lokalsamhället. Människoliv går till spillo och våldsverkarna förblir till stor del ostraffade. Inte pga ogynnsamt utredningsläge, utan pga att vi inte hinner göra de moment som krävs för att en gärningsman ska kunna få en opartisk dom.
Det finns naturligtvis saker som fungerar. Min rättsuppfattning tillåter dock inte att det är slumpen som får avgöra om ett brott ska klaras ut eller ej. Naturligtvis känner jag en vanmakt som jag aldrig känt förut. Vår lagstiftning är enligt min mening i stort sätt välfungerande. Därför spelar det ingen roll om man, som politiker gör i tid och otid, skriker på skärpta straff etc. Skillnaden blir noll om ingen beivrar brottsligheten.
Jag anser att din uppgift är att ge oss inom polisen förutsättningar att utföra vårt jobb på ett rättssäkert sätt. Så är inte fallet nu. Jag anser även att du inte har någon tid över att ägna dig åt billig opinionsbildning som jag upplever ditt agerande. Jag anser, observera att det är min personliga åsikt, att du lägger ut dimridåer och ger en förljugen bild av läget till dina överordnade. Med överordnade menar jag inte bara ministrar, riksdag och regering. Vår mest betydelsefulla uppdragsgivare och finansiär är de människor som bor i vårt land. Det är hårda ord från en representant för en desperat kår. Antingen ljuger du medvetet eller är så inbäddad i din bubbla att du inte uppfattar hur allvarligt det är.
Jag har inte tagit upp lönefrågan. Jag blev inte polis för att bli rik. Jag har inte någon lön att skryta med, men jag klarar mig. Jag älskar mitt jobb men känner stor vanmakt när jag ser arkitekter med stor känsla för organisatoriska finesser på pappret men ingen kunskap om hur polisarbete bedrivs effektivt dra undan mattan för oss som önskar utföra ett bra jobb. Det finns inget hopp längre. Jag saknar tyvärr allt förtroende för dig och tar konsekvensen av det. Jag tackar för mig och börjar ett nytt jobb i september. Jag ser fram emot nya utmaningar för egen del.
Jag är inte den som brukar göra onödigt väsen av mig men idag vill jag belysa allvaret i situationen. Har du orkat läsa hit kan du se detta som en avlastning från min sida. Jag behöver inget svar. Jag vill se en fungerande myndighet med yrkesstolt och kompetent personal. Jag vill leva i ett samhälle där de flesta medborgare litar på rättsstaten, det är inte självklart att det alltid kommer att vara så. Polisen, och i synnerhet dess ledare, måste förtjäna sitt förtroende.
Med vänliga hälsningar
Nils Löfgren
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar