Idag ringde äldsta barnbarnet och frågade om det allmänna tillståndet. Det fick mig att reflektera över hur man egentligen mår. Jodå min tinnitus i högra örat gör sig ständigt påmind. Senaste två månaderna har man konstaterat IBS, som ingen vet vad det är. Utanpå detta gör sig mina två diskbråck i sig påminda med värk och domnade armar. Så med sömnen är det inget vidare.
Men sängliggandes tittade jag på ett TV-program om sjukvården och hur patienter klassificeras. Som äldre blir man tydligen indelade i olika grupper, varav Svarte Petter gruppen får sämst vård. Hit hör patienter med demens, psykiskt oroliga eller tunga personer. Dessa kräver mer personal än vad som oftast finns tillgängligt på sjukhusen.
Man prioriterar patienter med kort vårdtid. Det är mest ekonomiskt lönande för de olika avdelningarna.Ju längre upp i sjukhushierarkin man kommer, desto mer förnekas dessa förhållanden. Men de som intervjuvats på golvnivå har förmodligen rätt.
Förr i världen var Svarte Petter ett trevligt spel. Nu har det mest utvecklats till en oro inför en okänd framtid!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar